Om att snylta på välfärden

En f.d. asylsökande, som jag var ombud för, ringde mig häromdagen. Han och hans familj ville gärna att jag skulle komma och hälsa på dem i den lilla mellansvenska stad där de nu bor sedan några år efter nära sex års väntan på att få uppehållstillstånd (PUT). Mannen, vi kan kalla honom K, är statslös palestinier från Saudiarabien och hör till den ganska lilla skara asylsökande som helt enkelt inte kan avvisas även om de inte skulle ha asyl- eller skyddsskäl, eftersom landet inte tar emot en icke-medborgare som varit borta längre än sex månader.

Hur som helst, nu är K snart klart med sin utbildning i ett hantverksyrke med 100 % chans att få jobb. Hans fru är också snart klar med sin utbildning, också i ett bristyrke med garanterad möjlighet till jobb. Barnen går på dagis och är välanpassade och glada. En riktig solskenshistoria, faktiskt, en “mönsterfamilj”, om man nu kan säga så. Vi pratade länge om allt möjligt, om gamla tider på de hemska förläggningar där familjen bott, hur hemskt livet i ovisshet var, hur grymt det var att under fleraår leva under hotet att svenska myndigheter skulle skilja familjen åt, troligen för alltid, och sända kvinnan och barnen till hennes hemland medan K var kvar här utan tillstånd men utan chans att återvända till ett land som vägrade honom inträde.

Vi talade också om de goda människor vi mötte under den långa, mörka tiden: polisen i Uppsala som lade familjens papper längst ner i sin hög av asylsökande som ska utvisas för att han vägrade att splittra en liten familj; den goda miggan som hjälpte familjen på olika sätt och alltid hade ett vänligt ord till övers när de sågs i affären eller någon annanstans i byn där de bodde och den handlingskraftiga kvinnan som jobbade inom det kommunala i en mellansvensk stad som snabbt och krångelfritt ordnade bostad åt dem när beskedet om PUT äntligen kom. Och mycket annat.

Jag frågade K hur det gått för M, en irakisk man som vi också kom att hjälpa och som fick PUT för några år sedan. Då skrattade K gott och sa att M bor nu i Malmö och att han har gift sig med en kvinna från Irak. Och så sa han det, som så många andra också har sagt och säger:

“Så fort han fick PUT så åkte M tillbaka till Bagdad. Han har ju släkt där och han längtade hem och han ville hitta en kvinna att gifta sig med och hämta hit. Så är det många som gör. Så fort de får PUT så reser de tillbaka till Irak. De skrattar åt svenskarna som tror på alla historier, de vill bara ha PUT och ett bra liv i Sverige och få pengar för ingenting och de reser tillbaka utan problem.”

Min kommentar: Är det rimligt?