|
Dagens Nyheter blir allt mindre. Dess utlandsbevakning är liten och otillförlitlig. Särskilt när tidningen söker ta grepp på konflikten i Mellanöstern blir man som regel lös i köttet och inte sällan direkt lögnaktig.
Konflikten mellan israelerna och palestinierna förvrider tidningens allmänna omdöme nästan som om det gällde en naturlag, och de medarbetare som satts att bevaka konflikten styrs av rädslan att avvika från det etablerade. Att vara politiskt korrekt är detsamma som att presentera lögner. I inget fall är det mera uppenbart än när tidningen skriver om den palestinsk-israeliska konflikten.
Man tycker som man gör på Dagens Nyheter, därför att många på tidningen fick sina första ”lektioner” eller impulser från organ som Folket i Bild/Kulturfront eller liknande tidskrifter med samma åsikter.
Dagens Nyheter är idag språkrör för en specifikt svensk typ av cafémarxism. Man har inte civilkurage nog att erkänna faktum. Det ligger i sakens natur att tidningen skulle mista många läsare om de genomskådade var tidningen står. Så det är inte bara av politisk korrekthet som DN låtsas vara konturlös och till och med en ”liberal” amöba, när man i övrigt använder gamla marxistiska så kallade grepp. Journalisterna skriver efter mallar, och följs dessa slaviskt, så har de en chans att stiga i graderna. De flesta är grå möss och medlöpare om vi nu ska vara elaka men rättvisa, och det ska vi. Tidningen förtjänar inte något annat än en avrättning.
Den här veckan låtsas tidningen intressera sig för faktum att staten Israel på torsdagen fyller exakt 60 år – enligt den judiska kalendern. Jag använder med flit verbet ”låtsas”, för det är ju inte av entusiasm för Israel, som DN plötsligt värper artiklar om landet.
Tidningens korrespondent i den arabiska delen av Mellanöstern är på besök på Västbanken och talar med palestinier som känner sig förföljda och lidande på grund av Israels existens. Han är inte värd att nämnas vid namn, men man kan slå fast, att om det gällt att fira något av USA:s jubiléer som demokrati eller bara som nation, så hade samme skribent skrivit om de brittiska soldaternas lidanden under kriget mot den nya staten i Amerika. Det skulle givetvis inte falla korren in att skriva om något israeliskt lidande i samband med nationens födsel eller om den blodiga konflikt som faktiskt inte bara drabbade den ena sidan av berget utan bägge sidorna. Under det första arabiska anfallskriget som började våren 1948 dödades under ett drygt år en procent av Israels befolkning.
Om man flyttat över det på amerikanska förhållanden under Vietnamkriget hade drygt två miljoner amerikanska soldater stupat på ett enda år i Vietnam. Om jag inte minns fel dödades drygt 50 000 amerikaner under hela kriget. Jag har då inte nämnt faktum att mer än 50 000 israeler blev invalider som en följd av det arabiska kriget 1948-49. Men till skillnad från palestinierna sitter inte israelerna år ut och år in och ojar sig inför aningslösa och ibland rentav korrupta svenska reportrar på besök. Som exempelvis min gamle chef på DN:s utlandsredaktion, Sven Öste, som under sitt enda besök här satte sig på stora torget i Nablus på Västbanken och efterlyste intervjuoffer. Men bara sådana som hade torterats i stadens fängelse göre sig besvär. Palestinierna fattade snart galoppen. Så drar man en marxistisk vals, och givetvis fick Öste många intervjuoffer, som gärna pratade och pratade. Inte en enda av dem fick någon identitet med namn eller liknande, och det är frågan värt om något enda uttalande byggde på fakta. Den värsta ”tortyren” som Öste skrev om, var den som han påstod ägde rum i fängelsets ”våtrum”. I artikeln gick det aldrig fram vad våtrummet skulle vara för något. Också det passade Östes intentioner. Han myntade och gav form åt en ny typ av journalistik, byggd enbart på antydningar. Sven Öste och Jan Guillou kände varandra redan då, och även om Guillou ännu var våt bakom öronen, fann de varandra snabbt. Och de samarbetade också, fast Guillou aldrig blev anställd på Dagens Nyheter.
Det är väl tveksamt om den nuvarande DN-korren i arabvärlden har den rätta intellektuella kapaciteten för att förstå att Israel, på gott och ont, är en av de framgångsrikaste nationerna i världen, trots oddsen – krig varje dag i 60 år, om också ett lågintensivt krig från en dag till en annan. Och att landet lätt kan bli ett paradis i ett äkta fredstillstånd övergår nog korrens fantasiförmåga, liksom att detta potentiella paradis också skulle ha palestinska invånare, om den arabiska omvärlden bara kunde inse att alla parterna i konflikten skulle vinna på fred och försoning. Verklig fred och verklig försoning.
Faktum att DN:s utsände skriver om och om igen om den ena sidans lidanden, men aldrig om födelsedagsbarnets lidanden, vittnar om en enkelspårighet, som bara kan höra hemma i ett snävt totalitärt tänkande. Antagligen tar jag inte miste, om jag säger att korren ifråga är marxist. Man bör alltså bedöma hans alster som ett uttryck för en form av historieförfalskning, som genomfördes till något nära fulländning i Sovjetunionen. Och det är dessa politiskt ”korrekta” men falska kriterier, som driver Dagens Nyheter i kvav.
Någon intressant information kan den marxistiska åskådningen aldrig leda till. Och DN blir också tristare och tristare för varje år som går.
Tidningen är idag en av de mest förljugna svenska bakåtsträvarna i modern tid. Vad som kännetecknar tidningen idag är just den lätthet med vilken man ägnar sig åt systematiska lögner och förfalskning av verkligheten. Att kolla fakta tillhör inte DN:s dygder numera. I varje fall inte beträffande utlandsbevakningen.
Tidningen har också en artikel av den egna korren i Israel som skriver belevat om faktum att metropolen Tel Aviv fått bära mycket av det ekonomiska lasset i Israel; det är givetvis orättvist. Det kan man hålla med om. Samtidigt är det enligt korren litet löjligt att tro att Tel Aviv är en sybaritisk metropol, där man alltså både äter och dricker gott numera, nästan lika gott som i Barcelona.
Korren gör narr av Tel Aviv-bornas försök att apa efter Barcelona eller någon annan erkänd vällevnadsstad vid Medelhavet. Och han har givetvis rätt:
Tel Aviv är inte Barcelona. Barcelona är Barcelona. Och Tel Aviv är Tel Aviv. Och vill man leva som i Barcelona, får man ta sitt pick och pack och flytta dit.
Man förundras litet över att korren inte gör det. Han verkar inte trivas i Israel, och frågan är förstås, vad det kan bero på. Det är alltså rätt så synd om korren.
Ja, det skulle vara det hele, angående Israels 60-årsjubileum, sett ur DN:s snäva synvinkel. Humorlösheten är också typisk i det här fallet. 60 år är ju verkligen inte mycket att hurra över. Inte mycket att fira heller.
Jag hade antagligen inte skrivit mer än tio ord om jubiléet, om det inte vore för Dagens Nyheters faktaruta om Israel, som man prackar på sina läsare. Den är precis så försåtligt förljugen att den förtjänar kommentarer. Så här följer mina egna små kommentarer till Dagens Nyheters sammanfattning av Israels historia i modern tid. Att den mest handlar om palestinierna är förstås inte en slump.
Kommentarerna är satta inom parentestecken för att skilja dem från tidningens så kallade originalversion, vilket inte betyder att parenteserna är sekundära, det är precis tvärtom, som jag ser saken:
1897: Den första sionistiska kongressen hålls i Schweiz. Målet är ett hem för det judiska folket i Palestina, allt enligt de idéer som rörelsens grundare Theodor Herzl året innan lagt fram i sin skrift ”Judestaten”. ( Lägg märke till att DN tror att sionismen och sionisterna är kända begrepp för DN:s läsare. Inte ett ord om att Sion är ett annat ord för Jerusalem och att det ursprungliga Sion var en liten kulle, där kung David satt och skrev sina psalmer. Det som kallas Sions berg idag uppfanns av korsfararna, och det vet vi ju alla att korsfararna var råa sällar och notoriskt dåliga i geografi och historia, eftersom de i allmänhet slog ihjäl lokalbefolkningen som visste besked, både om geografin och historien. På den punkten påminner korsriddarna om Jan Guillou, som inte heller är så där värst kunnig i historia; han kan ju inte låta bli att skriva om fakta och lägga till och dra ifrån. Han har bildat skola både på Aftonbladet och på DN. )
1917: Storbritannien ger i Balfourdeklarationen stöd åt idén om ett judiskt hemland i Palestina. ( Inte mycket att säga något om, utom att man redan här kan ana sig till att DN söker slå i sina läsare att Palestina är något etablerat som britterna nu ska ändra på. Förr var allt frid och fröjd. Men inte nu längre när de brittiska kolonialisterna anlänt. Turkarna var däremot inga kolonialister även om de inte heller var palestinier. Det är med andra ord en helt tillrättalagd och rakt igenom palestinsk tolkning läsarna får i sig. Eller det palestinska narrativet, som är en ofriviligt fyndig anglisering av verkligheten – på svenska. )
1917: I första världskrigets slutskede ockuperas Palestina, som i århundraden varit en turkisk-osmansk provins, av styrkor under befäl av den brittiske generalen ( Edmund ) Allenby. ( Det är inte heller en någotsånär hel bild av historiens förlopp, eftersom landremsan erövras av de brittiska styrkorna som en följd av att turkarna var allierade med Tyskland/Preussen och Österrike. Det osmanska riket erövrade Palestina 1517, så det ottomanska väldet varade i exakt 400 år. Dagens Nyheter väljer typiskt nog att förtiga att Islams arméer erövrade Palestina år 638, sex år efter Muhammeds död, och den arabiska närvaron i landet börjar först då, strax före mitten av 600-talet och fylls på med en kraftig invandring av araber från samtliga grannländer, och utvecklingen är början på den ”arabiskpalestinska” närvaron i landet. )
( DN underlåter förstås att säga att namnet Palestina var det namn som romarna gav landremsan för att utsudda minnet av de judiska staterna, i första hand Judéen, och i andra hand Samarien, efter det att romarna slog ner den sista judiska revolten år 132-35 på kejsar Hadrianus tid. Bägge områdena täckte för övrigt in hela Västbanken. Vill man förneka den judiska historien och det vill man på många håll i det så kallade Västerlandet, så döper man gärna om allt som antyder judisk närvaro, speciellt om den var ett faktum mer än 1 000 år innan araberna ens var uppfunna eller klev in i historien. )
Och Västbanken är inte en penningbank utan en anglisering: området är beläget på den västra flodstranden av Jordan. Att kalla Jordan en flod var förstås också litet av en osanning redan på 1920-talet. Floden var redan då knappt mer än en bäck. Ordet Palestina i sin tur går tillbaka till filistéerna, det grekiska öfolket från Mykene-kulturen, som lyckades erövra kusten mellan Sinai och Libanon ca 1 400 år före vår tideräkning. Så om palestinierna ibland hävdar att de är ättlingar till filistéerna, så är det kanske delvis rätt, men inte mer än delvis. Filistéerna eller Filistim eller Plishtim betyder på alla semitiska språk, ”erövrare”. Det var precis det grekerna från öarna norr om Rhodos var. )
1920: Palestina hamnar under brittisk kontroll, och arabernas förhoppning om självständighet grusas. ( Nåja, det är väl ändå att ta i. Britterna låg bakom den arabiska revolten mot turkarna och britterna skapade sedan en rad arabstater som aldrig funnits före första världskriget. Vi kan nämna Irak, Transjordanien och Saudi Arabien. Man lovade dessutom självstyre åt palestina-araberna, men inte omgående. Någon av Jan Guillous kompisar på Dagens Nyheter måste ha haft en hand med i de påhittade, ”grusade självständighetsplanerna”. )
1933: De tyska nationalsocialisterna ( nazisterna, för att nu använda det mest vedertagna namnet på Adolf Hitlers anhängare ) griper makten i Tyskland. ( De kom faktiskt till makten på demokratisk väg genom ett regelrätt val, precis som Hamas gjorde på Västbanken och i Gaza år 2006 – en parallell som DN helst inte tar upp eller ens vill antyda. För Hamasfolket och nazisterna har många drag som förenar dem: de står inte ut med judarna och vill helst utrota dem och det skulle svårt belasta både det palestinska och det officiella svenska narrativet om man påminde om likheterna. )
( Men vad hände med åren 1921 och 1929, när den pronazistiska palestinska muftin av Jerusalem inledde de första pogromerna på judarna? Varför måste DN censurera bort massakern på 67 judar under två dygn i staden Hebron på Västbanken – den första massakern och etniska rensningen i landet i modern tid? Församlingen i Hebron utrotades med yxor och knivar och flera av offren torterades till döds. Även de judiska barnen. )
( Hebron blev ”Judenrein” på två dygn i augusti 1921, som nazisterna skulle uttryckt saken, då och senare. Inte så underligt att barnbarnen till de mördade gärna ville återvända till Hebron. Deras egendomar och hus hade konfiskerats av araberna i Hebron och församlingen som existerat i Hebron sedan 1500-talet utplånades. På tal om de ”nya” israeliska bosättarna i Hebron som den israeliska regeringen i ett svagt ögonblick lät återvända, bosättare, som det är påkallat att förakta och nedvärdera, om man vill göra karriär på DN:s utlandsredaktion. )
( Och varför nämner inte Dagens Nyheter att hundratals judar mördades 1929 under de första landsomfattande och organiserade palestinska upploppen i det heliga landet? Kan det vara så att Jan Guillous ande än idag svävar över DN:s utlandsredaktion? Det har åtminstone en källa på redaktionen gjort gällande i flera år, och uppgifterna har nått även Jerusalem. Man borde faktiskt syna dem närmare och i detalj. Skulle de stämma, förstår man plötsligt mycket bättre hur det kan komma sig att Dagens Nyheter är ett sjunkande skepp. )
1937: En brittisk kommission lägger fram den första planen på att dela landet mellan araber och judar. Båda sidor avvisar förslaget. ( Lögn! Palestinierna avvisade förslaget, vilket de hädanefter skulle göra helt systematiskt ända fram till 1993. Men de judiska ledarna godtog Peel-kommissionens delningsplan 1937, om också rätt motvilligt. Men man sade ja. Planen föll alltså inte igenom på grund av de blivande israelerna, utan som en följd av de palestinska ledarnas ovilja att någonsin kompromissa. En ovilja som sitter i än idag. )
1945: Andra världskriget är slut och det nazityska Tredje riket har mördat sex miljoner europeiska judar.
( Inte ens denna kalla lilla DN-notis är korrekt. För det nazityska riket mördade både libyska och tunisiska judar. En del mördades i de tyska dödslägren i Polen. Det hade tyskarna alltså råd med: att frakta judar från Nordafrika till Östeuropa enkom för att plåga dem och ta livet av dem. )
1947: FN beslutar att häva det brittiska mandatet, och världsorganisationen beslutar att Palestina delas i två stater. Den arabiska befolkningen protesterar. Strider mellan judar och araber.
( Också ett sätt att förfalska historien! Araberna protesterar, det är DN:s ordval. Nej, de inleder en systematisk terrorvåg mot både britterna och judarna och den inleds långt innan britterna överlämnar mandatet till FN. Den arabiska terrorn bidrar till att FN får hand om frågan. Det kallas litet lakoniskt för att det ”utbryter strider mellan judar och araber”. Här kan man ana TT:s påverkan på DN. När man inte vill ange vem som bar den främsta skulden till våldet, nöjer man sig med att säga att våldet utbryter – av sig självt, liksom. Det är sedan länge ett faktum att TT och DN och Aftonbladet och flera andra nyhetsorgan i Sverige inte sätter en ära i att hålla sig väl med fakta. Och när man inte bryr sig om fakta, ägnar man sig åt något helt annat: propaganda. )
1948: Den etniska rensningen tar fart, och i mars har många arabiska samhällen tömts och skräcken för massakrer har fått 100 000-tals att fly. Staten Israel utropas den 14 maj av David Ben-Gurion, landets förste premiärminister. De arabiska grannländerna går till anfall, men israelerna segrar. Den nya judiska staten är betydligt större än vad FN bestämt i sin delningsplan. Till årets slut har 700.000 palestinier drivits bort eller flytt från sina hem.
( Ännu fler judar har fördrivits från arabvärlden. Dagens Nyheter lyckas banta ner drygt ett års krig till en bisats. Man låtsas förundra sig över varför Israel blev större än FN bestämde. De flesta krig avgörs av det som händer i kriget som sådant. Annars hade Sverige suttit kvar i Pommern och kanske också i Polen och då hade salongskommunisterna på tidningen inte vetat var de skulle sitta och fika. Inte ett ord i Dagens Nyheter om att flera arabledare gav palestinierna order om att lämna sina byar, med en försäkran om, att segern snart skulle vara vunnen och också underlättas, om byborna tillfälligt flydde de flytande fronterna. Inte många seriösa historiker skulle hålla med om att israelerna ägnade sig åt etniska rensningar. De marxistiska historikerna har alltid älskat begreppet etniska rensningar, både Lenin och Stalin var tidigt ute med sådana lösningar, och anklagade därför alla andra för samma synder. )
1964: PLO, den palestinska befrielseorganisationen, bildas. Yassir Arafat blir så småningom ledare. ( Ja, dessförinnan leddes PLO av saudiern Ahmed Shukairy. PLO grundades av Arabförbundet i Kairo och var alltså till att börja med inte en specifikt palestinsk väpnad organisation. )
1967: Under junikriget, som varar i sex dagar, besegrar Israel Egypten, Syrien och Jordanien. Sinaihalvön, Gaza, Västbanken, Golanhöjderna och Jerusalem erövras. ( Orsak och verkan är inte Dagens Nyheters starkaste sida. Inte ens i denna enda mening om sexdagarskriget kan DN hålla sig till fakta. Intrycket ges att israelerna utan orsak överföll grannområdena. Att Egyptens diktator gett FN-styrkorna i Gaza 48 timmar på sig att ge sig iväg, intresserar inte DN. Inte heller mobiliseringen av de syriska och egyptiska arméerna flera veckor före krigsutbrottet. Israel erövrade gamla stan i Jerusalem och de övriga områdena av staden som kungariket Transjordanien annekterade efter kriget 1948-49. Det är en korrekt beskrivning, men inte heltäckande alls. De 6 000 judarna som fördrevs från Gamla stan 1948 drabbades definitivt av så kallad etnisk rensning och de fick nu chansen att återvända hem till hus, som legat i ruiner från 1949 fram till juni 1967. Om Dagens Nyheter anser att den akten enbart är en erövring av Gamla stan och inte ett återvändande, då kan man slå fast att DN och ohederlig rapportering blivit likvärdiga begrepp. )
1977: Egyptens president Anwar Sadat besöker Israel, och de båda länderna sluter ett fredsavtal som innebär att Sinai återlämnas. ( Hoppsan! Det egyptiska anfallskriget mot Israel 1973 har censurerats bort helt och hållet av redaktionen på Dagens Nyheter. Det förstår man ju varför. Araberna och palestinierna är ju alltid offren i konflikten. De är alltid oskyldiga och deras övergrepp är också att betrakta som en speciell form av oskuld och lidande. Självklart, att DN inte nämner orsaken till att Sadat önskade fred med Israel. Naturligtvis nämner man inte heller att han mördades på grund av fredsviljan. Och att det var en politisk kusin till den islamiska Hamas-rörelsen som mördade Sadat, nämner DN inte alls.)
1982: Israel invaderar Libanon och PLO-ledningen drivs bort från landet. ( Ja, märkligt nog kan man sammanfatta ett och ett halvt år på detta vis. Men att kalla sammanskrivningen för meningsfull eller informativ journalistik är nog att tära på begreppen. )
1987: Det palestinska upproret, intifadan, inleds. ( Man får intrycket att den här faktarutan om Israels historia skrivits av en ung och naiv svensk palestina-fan. Med schal och allt, och med numret till Guillous sommarstuga i nallen och även numret till bordet på Bakfickan som extra hjälp. Men Guillou kanske häckar på andra matställen numera. )
1993: Efter hemliga samtal undertecknas Osloavtalet. Palestinierna ska steg för för steg få självstyre på Gaza och Västbanken. ( Jamen, då är israelerna som den så kallade faktarutan skulle handla om, kanske inte helt hopplösa i alla fall. En möjlig, men givetvis helt omöjlig kommentar på DN:s utlandsredaktion. )
1995: Judisk högerextremist mördar Israels premiärminister Yitzhak Rabin. Fredsprocessen stannar av.
( En ny svensk vinkling. Arafat lever, men han står alltså hjälplös inför mordet, och av sorg lägger han ner fredsprocessen. Det är den nya underförstådda vinklingen. Men i verkligheten intensifierar Arafat den palestinska terrorn, och Shimon Peres, som tar över efter Rabin, förlorar nästa val, inte på grund av mordet, utan därför att Fatah/PLO tror att ökad terror kommer att tvinga de israeliska ledarna att göra fler politiska eftergifter. )
( Men Arafat räknar fel igen, och fredsprocessen stannar av, eftersom den inte kan leva vidare, medan terrorn tilltar. DN har helt enkelt inte civilkurage nog att närma sig kalla fakta. Då kommer man att mista tusentals av sina läsare, inte sällan, naturaliserade svenska muslimer. )
1996: Den palestinska gruppen Hamas inleder en serie självmordsbombningar. Högermannen Benjamin Netanyahu vinner valet, och börjar bygga fler judiska bosättningar på ockuperad mark. ( Dagens Nyheter glömmer av bekväma skäl att förklara för sina läsare varför Netanjahu vinner valet 1996. Se föregående lilla parentes. )
2000: Nya förhandlingar med USA:s president Clinton i Camp David, men det blir inget avtal på grund av oenighet om flyktingarnas rätt att återvända och om Jerusalems status. ( Riktigt till en del, Arafat hävdar fortfarande att flyktingarna utan undantag har rätt att återvända till det som varit Israel sedan 1949. Att det inte finns någon motsvarande flyktinglösning i hela världshistorien bryr sig inte Dagens Nyheter om. Och givetvis inte en rad om att Arafat skulle få hela Gaza och 95 procent av Västbanken och uppnå en klinisk delning av Jerusalem med omnejd. Han tackade ändå nej till det israeliska budet. Han inledde kort efteråt den andra och stora intifadan som vi ännu inte tagit oss ur. Med följden att Fatah och PLO är svaga intill oigenkännlighet idag. I stället dominerar Iran all palestinsk politik via Hamas och övriga islamister. )
2002: De palestinska självmordsattentaten tilltar, och Israel svarar med att dess militär återockuperar städer på Västbanken. Yassir Arafats högkvarter i Ramallah sätts under militär belägring och bombas till grus. Israel börjar bygga Muren, ”säkerhetsbarriären”. ( Beteckningen ”militär belägring” är avslöjande. Nästan alla belägringar är ju militära. Men det låter förstås ”hemskare” med det överflödiga tillägget ”militär”. Arafats högkvarter lades inte alls i grus, då hade Arafat inte överlevt och för övrigt återuppbyggdes högkvarteret igen, på kort tid. Enligt Dagens Nyheter lever den gamle palestinske ledaren fortfarande. Att han dog i aids vill inte DN gärna avslöja, och att han är död och begraven är så trist att konstatera, att tidningen glömmer att återge det som fakta. Den gamle ledaren är plötsligt onämnd och ”borta”. Hur och varför? Tja, det vet man inte. )
2003: Mahmoud Abbas utses till premiärminister i det palestinska styret. Den så kallade vägkartan för fred publiceras i USA, som ska leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel. ( Abbas kommer fram i ljuset, därför att Arafat i ett svagt ögonblick mer än 15 år tidigare utsåg Abbas till sin efterträdare, utifall att Arafat själv skulle falla ifrån, något som han personligen knappast trodde var möjligt. )
( Vägkartan för fred lanserades av president Bush. Men i stället för att nämna hans namn ”i onödan”, redigerar Dagens Nyheter verkligheten. Fredsplanen har ”publicerats” i USA. Och vem är denne ”publicist”? Det får man givetvis gissa sig till…
…ibland tror man att tabloidfolket är litet efterblivet eller helt i händerna på Jan Guillou, som är det närmaste man komma en förklädd svensk antiamerikan och antisemit. Jag har talat med honom ett par gånger, och då var hans ordval klart antisemitiskt. Det kan betyda att Guillous kompis/ar på DN:s utlandsredaktion har liknande åsikter. )
2005: Sharon driver igenom sin plan att evakuera Gaza, däribland 8 000 judiska bosättare. ( Fel igen, om vi nu ska vara noga. Drygt 9 000 bosättare tvingades lämna sina hem. )
2006: I januari drabbas Sharon av slaganfall, och ny regeringschef blir Ehud Olmert. Fatah besegras av Hamas i det palestinska parlamentsvalet. Omvärlden drar in biståndet så länge Hamas vägrar erkänna Israel. I juli går Hizbollah över Libanons gräns ( Israels gräns ) och rövar bort två israeliska soldater. Raketer regnar över norra Israel, och israelerna svarar med intensiva bombningar av Hizbollahs fästen i södra Libanon och de södra delarna av Beirut.
( Dagens Nyheters notis om biståndet är falskt, såvida man inte erkänner att Hamas alltid fått bistånd av exempelvis den svenska regeringen. Det vore i så fall en rätt bra nyhet, men den är ju inte sann. Återigen får man intrycket att en palestinafrälst skribent håller i pennan. Guillous kompis på utrikesredaktionen eller han själv i egen hög person? Hizballah tog livet av åtta soldater i samband med gisseltagandet, så det är onekligen ”skönskrivning” att slå fast att man rövade bort två soldater, som för övrigt fortfarande är bortrövade. Men är man soldat i den israeliska armén får man skylla sig själv – det verkar vara tabloidens marxistiska mikromoral. )
2007: Hamas tar makten i Gaza på försommaren genom en blodig kupp mot Fatah. I november nytt fredsförsök i Annapolis i USA, med syftet att nå en slutlig fredsuppgörelse innan George W Bush avgår i januari 2009. ( Nej, det är inte vad Bush efterlyste. Han efterlyste grunderna för ett ramavtal, som man skulle fortsätta att finjustera, när en ny amerikansk president trätt till. )
( På det hela taget en väl genomförd verklighetsförfalskning av DN
|
